Gästbloggare: Leonora

Vi tackar Leonora, en av DADAs medlemmar för denna fina text!

DANS

”Dance can be anything, waving goodbye or throwing your fist in the air.”

Desert Dancer

Jag tillhör de personer som anser att dans kan vara vad som helst och kan utföras av vem som helst oavsett kroppsform eller ålder.

Men diskuterar man istället dansen som konstform kan man inte kvalificera dansliknande hopp på klubbar till ljudet av en dunkande basgång. Samtidigt räcker det inte alltid med en fläckfri teknisk förmåga. Det är kreativitet och närvaro som ger rörelsen liv, en monoton dansare med livlös blick och frånvaro av energi är lika ointressant att se som att betrakta en marionett. Ögon som glöder, en dansare som kastar sig in i en känslostorm, det är dans i sin mest glänsande form. Att uttrycka känslor genom dans är å andra sidan inte alltid lätt eftersom det innebär att man måste söka inom sig själv och ge uttryck för känslor, minnen och upplevelser man har svårt att hantera. När jag själv dansar som bäst utgår jag från ett musikstycke och dess rytmiska samt melodiska känsla och översätter det till en händelse som jag försöker porträttera. Det är tidpunkter jag spenderar i ensamhet utan någons dömande eller beundrande blick, det är alldeles för intimt för att kunna delas.

I den västerländska danstraditionen är det inte alltid lätt att hitta kärnan i uttrycket och endast i enstaka fall kan man få uppleva det där rena och villkorslösa utelämnandet som en dansare kan ge till sin beskådare. Sådana ögonblick väver band mellan åskådaren och dansaren, kontakten kan vara obrytbar och får glitter att regna ur dansarens varje rörelse. Balettens nästan omänskliga viktlöshet och jazzens underhållande karaktär är ofta mycket roande men personligen saknar jag de starka känslouttrycken. Jag har insett att jag själv har haft en ganska idyllisk och romantisk bild av balett, vilket resulterat i viss besvikelse efter besök på Operan. Det finns ett underliggande drag av nästan kvävande återhållsamhet och reservation i den västerländska danstraditionen vilket ofta stör min upplevelse. Ibland kan jag uppfatta en sorts känslokyla hos vissa dansare, bottnar det i de normativa beteenden som finns i vårt samhälle? Avspeglas den svenska mentaliteten av tillbakadragenhet och försiktighet den svenska danskulturen?

“Sometimes we concentrate on the architecture of dance, we worry about lines and the structure of dance. We forget the poetry of dance and sometimes we forget to dance because steps are in the way.”

Indien är som en regnbågsfärgad palett av kaos ter sig väldigt annorlunda i jämförelse med det fyrkantiga mellanmjölksland som Sverige är. Mitt första möte med denna sprudlande färgpalett till land blev ett överfall på sinnena för en nioårig liten blond och blyg flicka från den svenska förorten. Alla människor, djur, bilar, lukter och smaker var en het chock som inte svalnade på månader.

Under den perioden kunde jag hata de gräsliga lukterna, temperaturen, de smutsiga gatorna och de människor som helt otvingat sparkade de stackars djur som inget annat gjort än tagit sin tillflykt till skuggans svalka. Så mycket avsky jag kunde känna, lika mycket kunde jag sakna den när vardagen istället bestod av svenska tevenyheter och knäckebröd, ett fenomen som återkommit till mig ända sen det år jag första gången besökte till Indien.

Mer än tusen ord kan sägas om Indien kontra Sverige, men min uppfattning av landet Indien är att det finns en annan sorts öppenhet och inställning till saker, inte minst dans. Kathak som jag både har känt på och beskådat många gånger består ofta av mycket subtila känslouttryck. Dessa små detaljer är så många och exakta att de fyller ut en hel tavla där man som beskådar ser hela bilden, en röd tråd som sträcker sig genom en hel berättelse. Med berättandet som kärna kan känslorna ta plats och den tekniska förmågan läggas lite i lä. Med detta sagt måste man erkänna att en solid teknisk grund är nödvändig för en fullvärdig dansföreställning. Intima föreställningar i liten regi där dansaren får utrymme att använda de små gesternas magi blir allt svårare att hitta, dessa byts istället ut till förmån för de stora scenernas vidsträckta utrymme som måste fyllas av stora rörelser och kantighet.

I den kaotiska värld vi lever i är det väsentligt att vi använder vår begränsade tid till att belysa, förändra och uttrycka det viktiga, dansen är inget undantag.

För att avrunda denna högst ovetenskapliga text med ordet känslor alltför ofta nämnt, vill jag en ung oerfaren människa avsluta med rådet:

Dansa genom hjärtat

 

Leave a Reply

  

  

  

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>