Rapport från Beliaghata, Kolkata.

Här kommer en text skriven av Sarah Granholm, DADA stipendiat för år 2015.

11038593_10152615940861930_1589418090623361041_o

Efterdyningarna av Holi är fortfarande märkbara, även fast firandet var för mer än en vecka sen. Jag går fortfarande på trottoarer med regnbågens nyanser och ser katter med turkosa tassar och ansikten som skiftar i rött. Färgernas festival: en tid för skratt, gemenskap, vattenpistoler och levande paletter.  Mitt första holi-firande spenderades med kära Veronica (jag vill dessutom passa på att klargöra för hela världen att hon är en fantastisk kvinna och inspiration).  Jag blev nerkladdad innan jag hann säga Happy Holi, ena stunden såg jag ut som en smurf och andra stunden penntroll. Det var definitivt en kul upplevelse, och vi alla blev barn för en stund, vi alla möttes i en gemenskap på många sätt påminner mig om dansens förmåga att bringa samman människor.

Utöver holi-spelandet, är jag här under tre månader som volontär för organisationen Kolkata Sanved som jobbar med dansterapi för kvinnor som blivit utsatta för trafficking eller våld. Jag jobbar främst med assistans på kontoret, fotografering, håller i foto-klasser och sköter social media. Jag kan inte nog understryka hur inspirerad jag känner mig av människorna jag omringas av, varje dag. Med dansbakgrund själv och väldig tro på dansens och rörelsens förmåga att hela, känner jag väldigt starkt för organisationens arbete och kvinnorna. De åker ut till olika organisationer, shelter homes, red light areas och institutioner för att hålla i dansterapi sessioner. De har också en akademi för att under 8 månader studera inom området. Utöver detta, har de ett program för kvinnor med tuff bakgrund som själva blir tränade till att kunna hålla i sessioner, medverkar i ett ’kreativt välmående’ program som erbjuder engelska och datorkunskapsklasser och de deltar vid olika events, presentationer, workshops och dansföreställningar. Tjejerna i detta program träffar jag varje dag och arbetar nära med. Att lära känna dem är fantastiskt och att få höra om deras bakgrund och hur de har tagit sig till var de är idag är mycket speciellt. De ger hopp, sprider styrka och de är fulla av motivation och vilja att förändra. De är mina hjältar.

En annan hjälte som jag har haft turen att träffa på min resa är Veronica. Så omtänksamt, med två kathak-dansande fötter på jorden, med mycket kärlek och kunskap har hon hjälpt mig att ordna boende, gett mig råd och introducerat mig till allt som är nytt, ovant och spännande som fantastisk mat, intensiv kollektivtrafik och inte att förglömma: Indisk dans och musik. Med henne samarbetar jag med för att utveckla DADAS web profil, dokumentera och fota och vara allmänt kreativ!

Jag bor hos en lokal familj i ett område ca en timme med buss från jobbet. Bussåkandet är ett äventyr i sig som jag skulle kunna ägna ett framtida blogginlägg till. Området där jag bor är inte precis ett turistområde, däremot skulle det kunna kallas för ”Lilla Sverige” som Veronica har uttryckt för alla tidigare svenska besök. Här får jag uppleva hur det är att leva med en Indisk familj. Jag har blivit inlindad i en vacker sari och fått bära bindi, dricka många goda koppar te, äta hemlagat paratha bröd, fått språklektioner i Bengali och häromkvällen fick jag en snäll uppläxning när jag skrek över en kackerlackas flygattack. Jag måste bygga upp lite mod nu när jag lever i Calcutta och inte bli rädd om jag ser kackerlackor eller råttor tycktes det. Jag försöker, men jag kommer inte släppa insektssprayen.

Med vissa av grannarna kan jag inte kommunicera, mitt bengaliska ordförråd är inte direkt det bästa. MEN, Jag har lärt mig det bengaliska ordet för dans så till världens sötaste mormor som bor mittemot mig försökte jag förklara att jag hade varit på dansklass, ”NACH” (dans) sa jag och sekunden efter står jag och mormor bland upphängd tvätt och duvor och dansar tillsammans. Dansen är ett sådant betydande verktyg för kommunikation, uttryck, kreativitet och sammanhållning och den har alltid varit betydande i mitt liv. Under mina gymnasieår var dansen med mig varje dag. Jag har fått jobba med att lära ut dans och det har varit en lärdom för mig. Idag älskar jag att fotografera dans och det är ett till sätt att uttrycka mig på. En organisation som jobbar med dansens förmåga att hela ledde mig till Indien och jag upplever hur dansen kan bygga upp självförtroende, självrespekt och mod. Här har jag också skapat ett nytt band med indisk dans och musik. Och dansen fortsätter vara ett språk. Utan att förstå något av vad den söta mormodern sa, så kommunicerade vi genom dans, det fick oss att brista i skratt och det förde oss närmre. Och inga ord behövdes.

 

Leave a Reply

  

  

  

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>